Jag ser dig, du ser mig.

Jag tror vi ser varandra.

Om vi inte gör det, ber jag dig att låta oss titta efter igen.

Jag vill ha dig här, jag vill att du förstår.

Att jag behöver någon som du.

I ett mörker så tungt, i en natt så lång och i en dröm så underlig.

Håll mig nära och håll mig hårt.

Om du visar att du finns ska jag visa dig min dröm.

Jag vaknar en morgon, 

En av de mornar som inte är som andra,

En sån som inte kommer så ofta.

Det är en av de mornar jag sover med dig.

Jag vaknar lite av att du drar mig lite närmare.

Jag somnar om. Du somnar om.

Du håller min hand i din och jag är i din famn.

Jag är trygg där.

Om natten, på morgonen, när ingen ser.

Du ger mig en nästan obefintlig kyss på armen.

Jag låtsas sova. 

Jag ligger och tittar på dig i smyg, när du sover, när du inte ser.

Du är en sån som jag inte förstår.

En sån som jag inte ser igenom.

Du säger inget personligt. Du ger inga komplimanger.

Du skryter inte om sånt som är ditt, om sånt som är andras, eller sånt jag inte ser.

Ändå charmar du mig som ingen annan någonsin gjort.

Jag längtar efter livet idag!

Jag vill vara kreativ och göra saker!
Jag längtar efter livet, kom och ta mig!

Jag vill konstnära,

färga alla ord,

pensla nya uttryck,

måla tidlösa meningar.. 

Jag är fruktansvärt rastlös.

Har varit det hela veckan.

Vad är det som händer?

Vad ska jag göra?

Det känns som en saknad.

Men vad saknar jag?

Något livsviktigt som jag har glömt?

Jag vill lära mig något.

Men vad ska man lära sig?

Saknar jag någon?

Saknar jag något?

Jag vet inte. Jag kommer för allt i världen inte på vad det är.

Jag hoppas jag ser det snart. För det här är fruktansvärt!

Jag får ingen ro.

Det är som att någon drar i mig, försöker påminna mig.

Men vad är det?

Att uppskatta sig själv är viktigt för mig. Jag försöker men det är svårt. Att ha ett schema att leva efter är svårt. Att hålla tider är svårt. Att orka är svårt. Att vara närvarande är svårt. Att komma ihåg saker är svårt. Att vara rädd är lätt. Att gömma sig är lätt. Att skylla ifrån sig är lätt. Att blunda för sånt man inte vill se är lätt. Att må bra, vad är det ens?

Ta mig tillbaka ner på jorden är du snäll.

Jag är en 19 årig flickinna, jag är på väg men jag vet inte vart och jag vet inte hur jag vet bara att tiden rusar och jag försöker bromsa den genom att spendera min arbetslösa dagar framför tv:n. Något som inte ger mig speciellt mycket eftersom det i stort sett aldrig går något intressant och givande. Dessutom bromsar det inte överdrivet mycket.

Jag bor i en ganska vanlig liten stad, där alla är korrupta av popularitet och gör vad som helst för lite uppskattning och uppmärksamhet även om den varken är ärligt förtjänad eller långvarig. Trampa på de som redan ligger ner.

Jag försöker vara den jag är, men hur kan man vara den man är när man inte har hittat sig men bara känner på sig att man verkligen är i närheten.

Den jag är är konstnärlig, musikalisk, omhändertagande, snäll, känslig, ombytlig, bekväm.

Jag har mina förebilder här, ett ex:s mamma, min döde morfar, min mamma och två väldigt goda vänner. Alla har de (haft) en eller flera egenskaper som jag vill ta till vara på och använda.

Allt jag egentligen vill är att utvecklas, en process som kan vara svår men som är nödvändig för att jag ska bli den jag vill vara och tror att jag är.

Jag tycker det är på tiden att jag växer i mina egenskaper och lär mig använda dom på ett bra och givande sätt.

Jag är fruktansvärt oorganiserad.

pussen