Respons till fryshusets krönikör och kulturanalytiker Linn Edlund.

Jag gillar det du säger, helt klart. Jag håller med om att det blir lite konstigt ibland på arbetsintervjuer när jag säger att jag är noggrann, effektiv, ordningsam osv. Jag menar det stämmer ju, till en viss gräns. Men det värsta med orden är att jag sitter och tänker när jag väl är på arbetsintervju att den stackars människan som intervjuar säkerligen har hört sjuhundraelva människor innan mig säga precis samma grej. Skulle man inte vara unik och sig själv? jo kanske, men inte när man sitter där i stolen och svettas, stammar och ler så man får sendrag i kinderna. 

Men det jag tänkte var nog mest att jag tror att jag gör tvärt om. Jag skapar ett intryck som säger att jag är helt okej, men lite korkad och flamsig. När personer sen lär känna mig får jag väldigt ofta höra "men oj vad du är smart, det trodde jag inte om dig från början" eller något i den meningen. För att jag tycker saker är roliga som inte andra verkar förstå. Sånt som är enkelt, och syftar till sånt som faktiskt är roligt. Inget vulgärt, inte något som är våldsamt, utan bara roliga saker. Barnprogram. Ernst för han säger så skojiga saker som egentligen är så tråkiga att dom blir helt underbara. 

Ja, hårspraysflingor på axeln, fniss på konstiga ställen och jag struntar i första intryck, det får någon annan roa sig med. Jag är glad så länge jag är, ser ut och känner mig som mig.

En sval natt i slutet av oktober.

Under ett stort fluffigt, vitt täcke.

I ett rum av ljus och kärlek.

Bor hon.

Fylld av lycka, kraft och mod.

Det är ingen fasad.

Det är inget oäkta.

Det är Jag.

Att förklara hur jag känner är näst intill omöjligt.

Ett nystan av röra och oreda.

Blandade färger, en hemsk brun.

Det snurrar.

Utan början, utan slut.

Ett enda trassel.

Svårt att andas.

Svårt att tänka.

Svårt att se.

Svårt att ta i.

Konkret, på ett abstrakt vis.

Svårt att släppa.

Svårt att hålla.

Svårt att blunda.

Svårt att veta.

Att förklara hur jag känner är näst intill omöjligt.

En vilja av drömmar.

En grå höstkväll i kylan.

En saknad av längtan och ro.

Ett ensamt träd utan blad.

En rädsla av oro.

En känsla som jag har planterat.

snälla titta inte på det jag har skrivit,

glöm det, det gäller inte längre.

jag bär ännu en sorg,

kanske inte så tung,

inte lika djup,

och inte lika mörk,

men det är fortfarande ännu än.

jag är så inspirerad.

jag måste visa dig.

har du läst det jag skrivit?

har du sett det jag gjort?

någon måste jag visa.

någon måste se.

jag vill inspirera.

så snälla, låt dig inspireras.

Har jag berättat att jag inte klarar av förändring?

Har jag berättat att jag inte tycker om att flytta?

Har jag berättat att jag har svårt med mig själv?

Har jag sagt att något brukar trycka i mitt bröst?

Har jag berättat att jag brukar gråta?

Vet du att jag mår dåligt ibland?

Jag har en sak jag måste säga dig, så här, en dag av kärlek.

Jag har en sak jag vill berätta.

Men den är svår att säga, för det gör ont.

Jag skulle vilja förklara för dig att jag tycker om dig så mycket.

Jag skulle vilja berätta hur speciell du är.

Jag skulle vilja säga dig några ord, ord som visar mina känslor.

Jag vill att du ska berätta för mig att du tycker att jag är speciell.

För jag har inte träffat någon som du.

Trots att alla odds är emot att du skulle vilja ha mig.

Men att jag skulle vara din, vore som en dröm.

Om jag ska våga säga det ikväll, kanske blir det lite för klyschigt, kanske blir det lite för mycket, kanske vore det dumt.

Jag vill inte förstöra. Jag vill försköna. Jag vill förenkla. Jag vill försöka.

Jag kan, jag vill veta om du kan. Kan du det för mig? 

Du har alla möjligheter nu, alla chanser, du har mig som som i en ask.

Jag kan inte göra annat än följa dig, stå vid din sida, det är vad jag önskar.

Jag vill aldrig vara något tungt för dig.

snälla du, 

snälla,snälla,snälla!

sluta sjabbla bort saker,

sluta låtsas att du inte ser.

säg det bara rakt ut,

säg aldrig något du inte känner för mig!

snälla du, 

varken du eller jag är blinda.

att säga en sån sak till någon,

att säga en sån sak till dig,

är svårt.

att sätta ord på något som inte går att sätta ord på.

att ord ska vara så svåra att säga,

det vore enklare att visa,

att sända ut det jag känner så du kan avgöra om det är värt något.

jag önskar det kunde förbli osagt,

men som en mycket vis person en gång sa

man måste våga för att vinna.

våga för att vinna.

jag vill inte vinna bara veta om jag vågar,

om jag vågar för dig.

Om ord som vet att ord som inte vet att de egentligen vet, när de är uttalade, sagda och orerade. För det måste gå så långt, har jag hört.