Respons till fryshusets krönikör och kulturanalytiker Linn Edlund.

Jag gillar det du säger, helt klart. Jag håller med om att det blir lite konstigt ibland på arbetsintervjuer när jag säger att jag är noggrann, effektiv, ordningsam osv. Jag menar det stämmer ju, till en viss gräns. Men det värsta med orden är att jag sitter och tänker när jag väl är på arbetsintervju att den stackars människan som intervjuar säkerligen har hört sjuhundraelva människor innan mig säga precis samma grej. Skulle man inte vara unik och sig själv? jo kanske, men inte när man sitter där i stolen och svettas, stammar och ler så man får sendrag i kinderna. 

Men det jag tänkte var nog mest att jag tror att jag gör tvärt om. Jag skapar ett intryck som säger att jag är helt okej, men lite korkad och flamsig. När personer sen lär känna mig får jag väldigt ofta höra "men oj vad du är smart, det trodde jag inte om dig från början" eller något i den meningen. För att jag tycker saker är roliga som inte andra verkar förstå. Sånt som är enkelt, och syftar till sånt som faktiskt är roligt. Inget vulgärt, inte något som är våldsamt, utan bara roliga saker. Barnprogram. Ernst för han säger så skojiga saker som egentligen är så tråkiga att dom blir helt underbara. 

Ja, hårspraysflingor på axeln, fniss på konstiga ställen och jag struntar i första intryck, det får någon annan roa sig med. Jag är glad så länge jag är, ser ut och känner mig som mig.

 

Linn Edlund

12 januari 2011 12:11

Hej! Vad roligt att du kommenterar inlägget. Jag förstår vad du menar och alla är självklart olika. Jag har belyst min inställning till det hela och sammanlänkat det med samhällets krav i största allmänhet. Varför jag valt att använda anställningsintervjuer som referens är för att det sker i en kontext där vi förväntas presentera oss på ett bra sätt, eller som du säger, på ett sätt där förväntningarna bara kan höjas, i vlket fall som helst har du och de flesta andra en medveten strategi JUST för att den specifika kontexten kräver det. Även om ditt sätt att agera skiljer sig från mitt så har vi båda en medvetenhet och vilja att göra avtryck vilket således säger att vi båda är medvetna om vad situationen i fråga eftersöker och vi försöker bemöta den på de sätt vi finner lämpligast. Hur man sedan presenterar sig i den specfika kontexten är möjligen inte det relevanta, utan snarare att det följer med oss i sammanhang där vi faktiskt bara borde kunna vara dom vi är, utan att slänga oss med superlativ om oss själva. Själva problematiken jag sökt att belysa är inte anställningsintervjuer utan hur fenomenet "anställningsintervju" kan länkas samman med hur vi bemöter varandra dagligen och de krav som finns runtom oss på att passa in i den normativa mall som samhället skapat.

//Linn

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En sval natt i slutet av oktober. Under ett stort fluffigt, vitt täcke. I ett rum av ljus och kärlek. Bor hon. Fylld av lycka, kraft och mod. Det är ingen fasad. Det är inget oäkta. Det är Jag. ...

Att förklara hur jag känner är näst intill omöjligt. Ett nystan av röra och oreda. Blandade färger, en hemsk brun. Det snurrar. Utan början, utan slut. Ett enda trassel.   Svårt att andas. Svårt att tänka. Svårt att se. Svårt att ...

snälla titta inte på det jag har skrivit, glöm det, det gäller inte längre. jag bär ännu en sorg, kanske inte så tung, inte lika djup, och inte lika mörk, men det är fortfarande ännu än.   jag är så inspirerad. jag måste visa dig. ...

Har jag berättat att jag inte klarar av förändring? Har jag berättat att jag inte tycker om att flytta? Har jag berättat att jag har svårt med mig själv? Har jag sagt att något brukar trycka i mitt bröst? Har jag berättat att jag brukar gråta...

Jag har en sak jag måste säga dig, så här, en dag av kärlek. Jag har en sak jag vill berätta. Men den är svår att säga, för det gör ont. Jag skulle vilja förklara för dig att jag tycker om dig så mycket. Jag skulle vilja berätta hur speciell ...