Jag vaknar en morgon, 

En av de mornar som inte är som andra,

En sån som inte kommer så ofta.

Det är en av de mornar jag sover med dig.

Jag vaknar lite av att du drar mig lite närmare.

Jag somnar om. Du somnar om.

Du håller min hand i din och jag är i din famn.

Jag är trygg där.

Om natten, på morgonen, när ingen ser.

Du ger mig en nästan obefintlig kyss på armen.

Jag låtsas sova. 

Jag ligger och tittar på dig i smyg, när du sover, när du inte ser.

Du är en sån som jag inte förstår.

En sån som jag inte ser igenom.

Du säger inget personligt. Du ger inga komplimanger.

Du skryter inte om sånt som är ditt, om sånt som är andras, eller sånt jag inte ser.

Ändå charmar du mig som ingen annan någonsin gjort.

Jag längtar efter livet idag!

Jag vill vara kreativ och göra saker!
Jag längtar efter livet, kom och ta mig!

Jag vill konstnära,

färga alla ord,

pensla nya uttryck,

måla tidlösa meningar.. 

Jag är fruktansvärt rastlös.

Har varit det hela veckan.

Vad är det som händer?

Vad ska jag göra?

Det känns som en saknad.

Men vad saknar jag?

Något livsviktigt som jag har glömt?

Jag vill lära mig något.

Men vad ska man lära sig?

Saknar jag någon?

Saknar jag något?

Jag vet inte. Jag kommer för allt i världen inte på vad det är.

Jag hoppas jag ser det snart. För det här är fruktansvärt!

Jag får ingen ro.

Det är som att någon drar i mig, försöker påminna mig.

Men vad är det?

Att uppskatta sig själv är viktigt för mig. Jag försöker men det är svårt. Att ha ett schema att leva efter är svårt. Att hålla tider är svårt. Att orka är svårt. Att vara närvarande är svårt. Att komma ihåg saker är svårt. Att vara rädd är lätt. Att gömma sig är lätt. Att skylla ifrån sig är lätt. Att blunda för sånt man inte vill se är lätt. Att må bra, vad är det ens?

Ta mig tillbaka ner på jorden är du snäll.